Ett Långt år.

Nu är det ett år sen Moa dog. Ett år som alla andra år, men ändå inte. Moa är viktig på ett sätt som upplevs mer och mer eftersom. Hon levde ett helt liv! Ett liv som var både kort och långt. Ett liv som trots att det levdes på sjukhus, ändå har nått över långa avstånd, och gör avtryck långt mer än vi vet om.
Husse säger att han har Moa med sig i tanken. Tvåbeningar tänker så mycket. Antingen långt in i framtiden eller långt bort i historien. Jag gör mitt bästa för att påminna om att det är här och nu som gäller, även om jag också drömmer. Gärna på rygg i husses säng :-)
Elin säger att ibland är till och med ett ögonblick för långt. Och det är faktiskt sant, även för en Fieldspaniel, som lever i nuet.
Hur kort ett ögonblick kan vara blev vi återigen påminda om för en vecka sedan då Viktor (Mattes brorsbarn) blev överkörd av en buss. Förhoppningsvis blir han helt återställd, men det kommer att ta sin tid.

På torsdag kommer storebror Ville hit. Då får han berätta om allt som har hänt sen vi sågs sist.  Om rådjuren i Hökhuvud. Hur det går till att fira jul utan el och vatten. Och om tomten kom. Själv har jag fullt upp med räven som har flyttat in i skogen här ovanför. Och att se upp för Skidåkarna, i Söndags blev jag nästan överkörd av en på Östra Kyrkogatan. Husse försökte filma men det blev inget. Han tryckte väl på någon felaktig knapp.